MandyMinx

Gårdagen var riktigt bra=). Träffade Emma på stan, julhandlade och fikade. Fick sällskap av hennes lillasyster och hennes kompis. Därefter bar det av till Kil för att fira pappas födelsedag...och här är jag nu kvar till juldagen. Jag trivs=).
Saknar karln dock...men vi ses ju snart igen=).

God Jul allihopa!!

 

Jag avskyr att behöva säga hejdå till honom. Behöva se honom åka och veta att vi inte ses igen på sisådär en vecka, Det verkligen värker i hjärtat. Idag började jag t.o.m gråta. Det kändes jobbigare än vanligt att behöva skiljas åt just idag.
Jag är så sinnessjukt kär i den karln att jag hälften av tiden inte vet vart jag skall ta vägen.
Menmen, morgondagen blir nog bra.
Jag ska träffa Emma, fika och kanske julklappsshoppa. Har fortfarande två julklappar kvar och ändå har jag bränt pengar på stan idag. Blev ytterligare en julklapp till farmor och en stegräknare till mig själv=).
Niklas blev klar med sina julklappar och gav därmed ett stort bidrag till Bokia, där han handlade 90% av julklapparna ;P.
Efter en tur med Emma ska jag hem till pappsen och fira hans födelsedag...och där blir jag nog kvar till 25:e. Ska bli skönt att hänga med familjen lite...och fira jul förstås !! =)

Apropå jul så firade jag och Niklas det imorse. Eller ja, vi gav varandra julklappar eftersom vi inte kommer ses förrän efter jul.
Han fick sina teknikprylar, en ILAP och en ipod/iphone-hållare att koppla in i bilstereon så du kan spela låtar rakt från ipoden i stereon. Den verkade dock funka sisådär. Återstår att se om man skall klaga på Apple ännu en gång ;P.
Jag fick jättebra julklappar, minsann! Dels hade han förstorat upp fotona vi togi ett fotobås i Frankfurt på vägen till Filippinerna i vintras. Det har vi pratat om länge att göra. Han hade dessutom fått dem inramade, Mycket romantiskt=). Jag fick även en ny mössa av samma typ som han envisas att sno av mig varje vinter. Får se om jag får ha kvar den hela vintern för honom ;P. Slutligen fick jag en digitalkamera! Det har jag velat köpa länge men aldrig fått tummen ur. Är så jäklans kass på teknik så jag brukar överlåta det till karln i hushållet=). Hur som helst, en jättefin Panasonic Lumix FX35 med 10 megapixel och 25mm vidvinkel. Sanslöst bra! Jag kommer fotografera allt och alla,,,,har förresten redan börjat.
Kommer bildbevis så småningom!

Nu ska jag nog se ngn serie och invänta samtal från älsk att han kommit fram. Kommer ändå inte kunna sova om jag inte vet säkert att han kommit till Norge oskadd.

Puss och kram!! / Mandy

Jahapp, klockan har passerat två. Sitter uppe och inväntar mannen som kommer komma inramlandes inom en snar framtid.
Han har varit på svensexa för min bror sedan 9 imorse....får anta att han varit nyktrare i sina dagar ;P.

Själv har jag suttit inne hela kvällen, bortsett från inhandlande av mat och mer presentpapper. Har varit skönt faktiskt..och jag kommer inte ångra det beslutet imorgonbitti när jag ser hur karln mår, hehe ;P.
Hur som helst så har jag iaf handlat alla julklappar utom två nu OCH packat in alla, finfint, nu är det en sak ur världen iaf.
De andra ska jag inhandla imorgon alt. på måndag och då behöver jag faktiskt inte gå i några fler butiker, det känns bra=).
Ville nästan självdö idag när jag väl tvingat mig ner på stan för att minska julklappslistan. För mycket folk, för varmt, för stressat. Såhär i efterhand är jag glad att jag handlade typ 70% av julklapparna på nätet=).
Dessutom känns det riktigt bra med jul iår. Jag är nöjd med alla klapparna. Det brukar jag inte vara. Överskridit budgeten rejält dock men det var det nog fasen värt. Får ju dessutom lön den 5:e igen. Tack Medema;).

Nu ska jag nog ta och göra iordning lite nattamat till älsklingen. Han lär vara hungrig när han kommer hem=).

God Jul, folkens!

Puss

Dagen har varit den mest variationsrika när det kommer till känslor, på riktigt länge.
Startade med att jag fick tvinga upp mig själv tidigt imorse efter sisådär 4-5 timmars sömn för att bege mig till mormors begravning. Nagellacket gick åt skogen (jovesst, det där med att bara sitta still, sysslolös, är inte min grej...tydligen) och jag hade inte ens skrivit mitt tal. Skrev ihop ngt lite snabbt och fick renskriva i kapellet.
Begravningen var verkligen jättevacker...även om jag grät som en häst och funderade på hur liten mormor egentligen var, kistan var ju pytteliten. Bölade mig igenom mitt tal och levde mig tillbaka till barndomen när syskonen och mamma höll tal. Mindes...och grät ännu mer.

Äkte hem till min kära bror Tobias för efterfika med släkt och övriga gäster. Det var bra, tankarna skingrades och man fick fokus på annat. Välbehövligt.

Det som gjorde att dagen ändå fick ett lyckligt slut var bästa girlsen Emma, Fältis och Pamp. Vilka brudar!
Mötte upp Emma utanför George, något försenad efter att ha försökt satt byxorna på huvudet (ja, jag var trött) och strax därefter slöt Pamp och Fältmarsch upp. Konversationerna innehöll allt och jag grät för fyrtioelfte gången för dagen...fast nu var det för att jag skrattade så. DET var välbehövligt. Jag gick hem med ett leende på läpparna.
Jag är så glad att jag har vänner som er. Ni lyser upp det svartaste svart. Tack ska ni ha!

Nu borde jag krypa till kojs. Ska upp tidigt och bege mig tillbaks till Norge igen. Jag längtar faktiskt lite...för jag får ju tydligen träffa karln min iaf.Inte setts på en vecka så jag saknar mig tokig efter honom! Det är kärlek det=).

Godnatt folkens! Tack för att ni är dem ni är!

puss!! //mandy

Jag är trött på den eviga striden på insidan. Striden mellan "gamla vanor" och sunt förnuft. Trött på att de "gamla vanorna" alltid vinner. För aldrig någonsin står man ju upp för sig själv, som det sunda förnuftet säger åt en att göra. Inte låta sig hunsas mer utan ta konflikten och konsekvenserna med dem, även om de nu råkar leda till obehag. Även om den gamla vanan är att bara resignera, låtsas som inget alls och istället svälja allt. Tillslut är man full av alla situationer man "förlorat" och "skammen" det medfört. För visst tänker ni också i efterhand att "det här och det där BORDE jag ha sagt, men nästa gång...dåå du"...men nästa gång, kan jag nästan lova, sker samma sak igen och du upprepar samma sak, till ingen nytta. Och det är ju bara att inse att när du låter dig nedtryckas, minimeras och "spottas på", gång på gång, så borde du ju ställa sig frågan vad felet är? För i grund och botten har all din självrespekt börjat sina ordentligt (om den överhuvudtaget fortfarande existerar), till vilken nytta? Du kan ju knappast inkassera andras respekt eftersom deras beteende tyder på det motsatta och de kommer fortsätta så länge du inte sätter ner foten.
Så vad vinner du? Folk kanske uppfattar dig som snäll, på gränsen till mesig, och eftersom du alltid ställer upp kommer eventuellt kanske "sämre" människor utnyttja dig. Du kanske håller sams med folk runtomkring dig, skapar lugn och uppfattas som någon med stort kontaktnät...men du känner dig säkert i grund och botten väldigt ensam, Som att ingen egentligen känner dig ordentligt, ingen är riktigt nära...fast du så gärna vill. Du drar helt enkelt till dig fel människor för ofta och när du väl träffar någon som vill dig inpå livet, är du alldeles för hämmad för att släppa dem tätt intill.
Någon sa idag att man kan inte respektera andra förrän man lärt sig respektera sig själv. Det är bara bullshit. Man kan visst respektera andra på alla punkter men man måste komma ihåg att man står sig själv närmast och att man själv förtjänar sin egen respekt, Man får inte ge upp kampen om sig själv och sitt eget bästa.
Jag är trött på att bara vara åskådare i mitt eget liv, nu tänker jag ta tag i det, göra endel förändringar och förhoppningvis komma ut ur det stärkt i mig själv. Det kommer kräva uppoffringar som gamla vanor sliter hårt i och det kommer inte bli smärtfritt. det finns ingen som kommer göra det åt mig så nu banne mig är det dags.
Ut med det gamla - in med det nya.

Önska mig lycka till ;P

kram // mandy

Klockan börjar närma sig 23. Ska snart få bege mig hemåt efter ännu en jobbdag. Sedan Niklas begav sig till Sverige har det mest känts som om man jobbar och sover. NOLL fritid.
Får se om "Ulven" (min kära arbetskompis Amanda) kanske följer med hem och åtnjuter lite kass svensk tv.
Det är mitt nya sätt att skaffa kompisar här i Norge. Försöka locka med svensk tv ;P.

Det är ju annars ohyggligt ensamt när huset nästan är tomt och framförallt Niklas inte är här. Ganska avundsjuk, vill jag lova. Längtar hem. Tur att jag har katten som sällskap iaf=).
Åker iofs hem på tisdag efter kursen..men det blir mest fram och tillbaka. Ska bara hem för mormors begravning.
Känns iaf skönt att jobba så man får koppla bort tankarna lite.

Har nästan köpt alla julklappar nu=). Internet blev min räddning, jag AVSKYR julhysteri. Får bara hoppas att posten är att lita på=).

Borde ta och packa ihop själen och bege mig hemåt...ohyes.

puss, kram och go' jul för tjyvens!

// mandy

Jag blir genuint lycklig när jag ser den här bilden.
Fast ett ostyrigt tuggumi fastnat på kortet  och vi är fulla som as...men herregud, vad den mannen gör mig lycklig!

Ibland måste man tvinga sig själv att se saker ur ett annat perspektiv...fast det är svårt. Man är van vid gamla rutiner, försvarsmekanismer och någonstans även en stor portion självdestruktivitet. Undrar just varför det är så?
Är det kroppens sätt att vara på sin vakt? Gardera sig för eventuella kommande smällar? Eller är det bara helt sonika så att man inte kan släppa det förgångna, ärren svider fortfarande och man inte helt kan förlita sig på att allt och alla inte är likadana? Att det mesta som är för bra för att vara sant också är det?
Samtidigt ska man slåss med det sunda förnuftet, att "kom igen, sluta älta, släpp det och sluta vara en sån jävla dömande pussy". För innerst inne så vet jag ju, jag vet att det är för bra men inte för att inte vara sant. För det är det och det måste jag ju lära mig acceptera och välkomna med en öppen famn...det tar bara lite längre tid än jag någonsin kunnat tro...men jag jobbar mig dit. Jag kämpar och slåss mot min sämre halva men jag kommer dit. snart. jag vet det.

Löjligt det där, att man plågar sig. Vad är det värsta som kan hända? Bättre en skarp, brännande smärta som tids nog avtar än att långsamt tortera sig själv tills inget finns kvar och man en dag vaknar upp och inser att det inte var till någon nytta alls. Man kan inte gardera sig mot livet och dess svängar och vägval. Jag försöker intala mig det. Man  - kan - inte - gardera - sig - mot - livet. Aldrig någonsin.

Man kan förbanna och fördöma alla som kommit i ens väg och lämnat mer eller mindre trevliga minnen men någonstans måste man ändå sätta i perspektiv att man tagit lärdom av alla dessa människor. Lärt sig att inte gå i samma fälla (förhoppningsvis) och att inte agera som dem (också det; förhoppningsvis). Fast det gäller ju egentligen inte alla. Det finns folk som går i samma fälla om och om igen, som om de aldrig lär sig. Kanske tror de att utgången denna gång ska resultera annorlunda...men, let's face it, hur ofta sker det? Nästan aldrig. Man måste vara realistisk men samtidigt ska man inte glömma att drömma. Det är ett faktum baserat på alla måsten. Jag är trött på alla måsten.
Hur fan orkar vi? Jag vet att jag iaf är utled på det.

En hel jävla massa slaskprat idag men det är mycket som går runt i huvudet just nu.
Jag vill bara sluta för dagen. Komma hem till älsklingen, kramas och slappna av för två sekunder (gärna fler)...och slippa tänka. Alla tankar driver mig till vansinne. Vore skönt att stänga av för en stund.
Bara bli lite älskad, det är allt jag behöver just nu.... inte jobba ihjäl mig med skrikande passagerare och ett i övrigt ostrukturerat helvete.

Den här dagen har varit outhärdlig. Har sprungit mig sönder och samman, stressat mig illamående, till vilken nytta? none. Trots att jag började sent idag är jag tröttare än någonsin...somnade vid 8 imorse och sov ca 4 timmar.
Tankegångarna driver mig till vansinne. Gör allt bra igen, snälla?

Tacka gud för att man har så fina, bra vänner, familj och världens bästa pojkvän. Vad vore livet utan dem? Inte ens värt att ta sin tid att tänka på. Jag är lyckligt lottad, helt klart.

Ta hand om er, nu ska jag springa vidare!

Kram! // Amanda

Idag skänker jag en tanke till alla ensamma.

det känns ganska nattsvart. bultar och gör ont på insidan. som en värk som aldrig tynar bort.
som om tiden står stilla. som att inget någon säger kan få det att försvinna.
för det går ju inte, eller hur?
man kan bara fortsätta leva varje dag.

man kan trösta sig med att du har det bättre där du är nu.
att morfar finns där och tar hand om dig. att du är lycklig, mår bra och vakar över oss.
man kan trösta sig med att det sker i rätt ordning, att den äldsta försvinner först.
för gud förbanne om det vore tvärtom. man är trots allt skonad det värsta av det värsta.
man kan trösta sig med att du slapp lida, att det gick smärtfritt.
att allt gick så snabbt och att några hann dit för att hålla din hand, vara där så du
inte dog ensam.

men det är tungt att veta att det bara är minnen kvar nu. man nästan tvingar sig att minnas varje liten sak.
det är tungt att man fortsätter skuldbelägga sig själv för alla saker man borde ha sagt och gjort.
för alla gånger man inte åkte dit fast det egentligen inte var någon större uppoffring.

man kan bara hoppas att tiden läker såren och bara lämnar ärr som svider till emellanåt.
att man någon dag slutar tränga bort världen utanför, låter sig uppslukas och fortsätter leva
och inte upptagas för mycket av tankar som gör ont.
att man någon dag kan andas utan att det tar emot.

vi ses ju trots allt igen...det gör vi...och då finns ingen smärta kvar. inget som gör ont längre.
det håller mig ovanför ytan, mormor, det får mig att fortsätta.

jag har älskat dig och jag fortsätter göra det- in i evigheten.
Tack för allt!

Kramar // Amanda