Man kan inte gardera sig mot livet.
Ibland måste man tvinga sig själv att se saker ur ett annat perspektiv...fast det är svårt. Man är van vid gamla rutiner, försvarsmekanismer och någonstans även en stor portion självdestruktivitet. Undrar just varför det är så?
Är det kroppens sätt att vara på sin vakt? Gardera sig för eventuella kommande smällar? Eller är det bara helt sonika så att man inte kan släppa det förgångna, ärren svider fortfarande och man inte helt kan förlita sig på att allt och alla inte är likadana? Att det mesta som är för bra för att vara sant också är det?
Samtidigt ska man slåss med det sunda förnuftet, att "kom igen, sluta älta, släpp det och sluta vara en sån jävla dömande pussy". För innerst inne så vet jag ju, jag vet att det är för bra men inte för att inte vara sant. För det är det och det måste jag ju lära mig acceptera och välkomna med en öppen famn...det tar bara lite längre tid än jag någonsin kunnat tro...men jag jobbar mig dit. Jag kämpar och slåss mot min sämre halva men jag kommer dit. snart. jag vet det.
Löjligt det där, att man plågar sig. Vad är det värsta som kan hända? Bättre en skarp, brännande smärta som tids nog avtar än att långsamt tortera sig själv tills inget finns kvar och man en dag vaknar upp och inser att det inte var till någon nytta alls. Man kan inte gardera sig mot livet och dess svängar och vägval. Jag försöker intala mig det. Man - kan - inte - gardera - sig - mot - livet. Aldrig någonsin.
Man kan förbanna och fördöma alla som kommit i ens väg och lämnat mer eller mindre trevliga minnen men någonstans måste man ändå sätta i perspektiv att man tagit lärdom av alla dessa människor. Lärt sig att inte gå i samma fälla (förhoppningsvis) och att inte agera som dem (också det; förhoppningsvis). Fast det gäller ju egentligen inte alla. Det finns folk som går i samma fälla om och om igen, som om de aldrig lär sig. Kanske tror de att utgången denna gång ska resultera annorlunda...men, let's face it, hur ofta sker det? Nästan aldrig. Man måste vara realistisk men samtidigt ska man inte glömma att drömma. Det är ett faktum baserat på alla måsten. Jag är trött på alla måsten.
Hur fan orkar vi? Jag vet att jag iaf är utled på det.
En hel jävla massa slaskprat idag men det är mycket som går runt i huvudet just nu.
Jag vill bara sluta för dagen. Komma hem till älsklingen, kramas och slappna av för två sekunder (gärna fler)...och slippa tänka. Alla tankar driver mig till vansinne. Vore skönt att stänga av för en stund.
Bara bli lite älskad, det är allt jag behöver just nu.... inte jobba ihjäl mig med skrikande passagerare och ett i övrigt ostrukturerat helvete.
Den här dagen har varit outhärdlig. Har sprungit mig sönder och samman, stressat mig illamående, till vilken nytta? none. Trots att jag började sent idag är jag tröttare än någonsin...somnade vid 8 imorse och sov ca 4 timmar.
Tankegångarna driver mig till vansinne. Gör allt bra igen, snälla?
Tacka gud för att man har så fina, bra vänner, familj och världens bästa pojkvän. Vad vore livet utan dem? Inte ens värt att ta sin tid att tänka på. Jag är lyckligt lottad, helt klart.
Ta hand om er, nu ska jag springa vidare!
Kram! // Amanda
Idag skänker jag en tanke till alla ensamma.
Är det kroppens sätt att vara på sin vakt? Gardera sig för eventuella kommande smällar? Eller är det bara helt sonika så att man inte kan släppa det förgångna, ärren svider fortfarande och man inte helt kan förlita sig på att allt och alla inte är likadana? Att det mesta som är för bra för att vara sant också är det?
Samtidigt ska man slåss med det sunda förnuftet, att "kom igen, sluta älta, släpp det och sluta vara en sån jävla dömande pussy". För innerst inne så vet jag ju, jag vet att det är för bra men inte för att inte vara sant. För det är det och det måste jag ju lära mig acceptera och välkomna med en öppen famn...det tar bara lite längre tid än jag någonsin kunnat tro...men jag jobbar mig dit. Jag kämpar och slåss mot min sämre halva men jag kommer dit. snart. jag vet det.
Löjligt det där, att man plågar sig. Vad är det värsta som kan hända? Bättre en skarp, brännande smärta som tids nog avtar än att långsamt tortera sig själv tills inget finns kvar och man en dag vaknar upp och inser att det inte var till någon nytta alls. Man kan inte gardera sig mot livet och dess svängar och vägval. Jag försöker intala mig det. Man - kan - inte - gardera - sig - mot - livet. Aldrig någonsin.
Man kan förbanna och fördöma alla som kommit i ens väg och lämnat mer eller mindre trevliga minnen men någonstans måste man ändå sätta i perspektiv att man tagit lärdom av alla dessa människor. Lärt sig att inte gå i samma fälla (förhoppningsvis) och att inte agera som dem (också det; förhoppningsvis). Fast det gäller ju egentligen inte alla. Det finns folk som går i samma fälla om och om igen, som om de aldrig lär sig. Kanske tror de att utgången denna gång ska resultera annorlunda...men, let's face it, hur ofta sker det? Nästan aldrig. Man måste vara realistisk men samtidigt ska man inte glömma att drömma. Det är ett faktum baserat på alla måsten. Jag är trött på alla måsten.
Hur fan orkar vi? Jag vet att jag iaf är utled på det.
En hel jävla massa slaskprat idag men det är mycket som går runt i huvudet just nu.
Jag vill bara sluta för dagen. Komma hem till älsklingen, kramas och slappna av för två sekunder (gärna fler)...och slippa tänka. Alla tankar driver mig till vansinne. Vore skönt att stänga av för en stund.
Bara bli lite älskad, det är allt jag behöver just nu.... inte jobba ihjäl mig med skrikande passagerare och ett i övrigt ostrukturerat helvete.
Den här dagen har varit outhärdlig. Har sprungit mig sönder och samman, stressat mig illamående, till vilken nytta? none. Trots att jag började sent idag är jag tröttare än någonsin...somnade vid 8 imorse och sov ca 4 timmar.
Tankegångarna driver mig till vansinne. Gör allt bra igen, snälla?
Tacka gud för att man har så fina, bra vänner, familj och världens bästa pojkvän. Vad vore livet utan dem? Inte ens värt att ta sin tid att tänka på. Jag är lyckligt lottad, helt klart.
Ta hand om er, nu ska jag springa vidare!
Kram! // Amanda
Idag skänker jag en tanke till alla ensamma.
Kommentarer
Postat av: Emma
jobba inte om du inte mår bra gumman. ta hand om dig själv först o främst. du får inte glömma bort dig själv. puss
Trackback
