MandyMinx

det känns ganska nattsvart. bultar och gör ont på insidan. som en värk som aldrig tynar bort.
som om tiden står stilla. som att inget någon säger kan få det att försvinna.
för det går ju inte, eller hur?
man kan bara fortsätta leva varje dag.

man kan trösta sig med att du har det bättre där du är nu.
att morfar finns där och tar hand om dig. att du är lycklig, mår bra och vakar över oss.
man kan trösta sig med att det sker i rätt ordning, att den äldsta försvinner först.
för gud förbanne om det vore tvärtom. man är trots allt skonad det värsta av det värsta.
man kan trösta sig med att du slapp lida, att det gick smärtfritt.
att allt gick så snabbt och att några hann dit för att hålla din hand, vara där så du
inte dog ensam.

men det är tungt att veta att det bara är minnen kvar nu. man nästan tvingar sig att minnas varje liten sak.
det är tungt att man fortsätter skuldbelägga sig själv för alla saker man borde ha sagt och gjort.
för alla gånger man inte åkte dit fast det egentligen inte var någon större uppoffring.

man kan bara hoppas att tiden läker såren och bara lämnar ärr som svider till emellanåt.
att man någon dag slutar tränga bort världen utanför, låter sig uppslukas och fortsätter leva
och inte upptagas för mycket av tankar som gör ont.
att man någon dag kan andas utan att det tar emot.

vi ses ju trots allt igen...det gör vi...och då finns ingen smärta kvar. inget som gör ont längre.
det håller mig ovanför ytan, mormor, det får mig att fortsätta.

jag har älskat dig och jag fortsätter göra det- in i evigheten.
Tack för allt!

Kramar // Amanda