MandyMinx

Ibland tappar man helt tron på sig själv. Man är nere på noll. Allt man boostat upp med hjälp av sig själv, och av andra, raseras i ett ögonblick. Två röda sekunder och man är inte ens på ruta ett längre. Snarare långt därifrån. Det är tyngdlagen, det är dragningskraft. Man faller fortare än man klättrar uppåt. Att klättra steg för steg kräver mer kraft än det gör att bara falla. För vi vet att det kräver ingenting kraftmässigt, det gör bara förjävla illa att slå i grunden och hopplöst att börja om från början. Ett steg i taget.
Varför bryr man sig så mycket om andras åsikter, andras tankar? Varför måste man tvångsmässigt överanalysera ord för ord? Hur kan ords olika följd resultera i helt olika betydelser?
Jag vet ju vad du menar, vad du vill ha sagt men när du väljer att lägga fram det på ett sätt som inte passar mig- så gräver jag ner mig. Sluter mig inne i mig själv och funderar tills tankarna äter upp mig. Tills nedåtturen i spiralen går för fort och jag bara vill kräkas...ord. Fast man kan inte bara lägga skulden på sig själv, för jag vet att du kunde ha sagt det på 100 andra vis som hade slagit mindre hårt. Du hade kunnat säga det på 100 andra vis där du inte försökte lägga över det på mig. Du kunde ha sagt det på 100 andra vis som hade gjort att jag inte satt här och skrev en meningslös text om hur insidan värker, hur hjärtat slår på halvfart och utan rytm och hur tankarna gör att huvudet känns som 100 ton.

Snart ska jag skaffa lim till själen, man kan inte balansera saker ovanpå varandra och vänta sig att det håller utan någon stadga. En vindpust senare sitter man i en enda röra och undrar vad fan som hände...