Tacktack hörru =)
Idag är jag tacksam för allt jag har och allt jag fortfarande inte har- som jag kan fortsätta drömma om.
Saker du säger
Varför bryr man sig så mycket om andras åsikter, andras tankar? Varför måste man tvångsmässigt överanalysera ord för ord? Hur kan ords olika följd resultera i helt olika betydelser?
Jag vet ju vad du menar, vad du vill ha sagt men när du väljer att lägga fram det på ett sätt som inte passar mig- så gräver jag ner mig. Sluter mig inne i mig själv och funderar tills tankarna äter upp mig. Tills nedåtturen i spiralen går för fort och jag bara vill kräkas...ord. Fast man kan inte bara lägga skulden på sig själv, för jag vet att du kunde ha sagt det på 100 andra vis som hade slagit mindre hårt. Du hade kunnat säga det på 100 andra vis där du inte försökte lägga över det på mig. Du kunde ha sagt det på 100 andra vis som hade gjort att jag inte satt här och skrev en meningslös text om hur insidan värker, hur hjärtat slår på halvfart och utan rytm och hur tankarna gör att huvudet känns som 100 ton.
Snart ska jag skaffa lim till själen, man kan inte balansera saker ovanpå varandra och vänta sig att det håller utan någon stadga. En vindpust senare sitter man i en enda röra och undrar vad fan som hände...
Tankar...
Egentligen är det bedrövligt att man inte kan dyka in helt i sig själv och rätta till det där som krånglar. Smörja gångjärnen, som gnisslar, med den välbehövliga oljan. För kärlek är för själen som oljan är för gångjärnen.
Ingen tvekan om det. Det absurda i det hela är att man kan sätta fingret exakt på vad som är fel och kanske till och med vad som behöver göras men man vet inte riktigt hur man skall gå tillväga. Var kliver man in i den evigt kretsande cirkeln och var bryter man den? Ibland står man där, redo att hoppa in men så gör sig tveksamheten och rädslan påmind och man skjuter upp det. Absurt att man kan vara så rädd för förändring när man innerst inne vet att den gör gott. Med en läkt själ kanske man inte är samma person man var innan. Man kanske ändrar sina prioriteringar till något som passar en själv bättre men sämre för andra. Alla kanske inte gillar den nya, färgglada tröjan man just satt på sig men i slutändan är det ju bara en själv och tröjan kvar, det är det enda som är säkert.
Rädslan ligger starkast i att man är rädd för att förändra sig eftersom man tror att människan närmast dig kanske inte kan älska resultatet. Å andra sidan vet man att kärleken till sig själv är starkast och att det är den man ska investera mest i men om det egna värdet är noll känns plötsligt förändringen som men omöjlig uppgift.
Det är bara en fråga om det gamla uttrycket "äta eller ätas" eller Darwins teori om att "endast den starkaste överlever". Skulle man se det som en ren fysisk kamp är jag inte ens i närheten av David och Goliat, snarare totalt dödsdömd. Man kan inte bara lyfta lite skrot, springa en runda eller göra hundra sit-ups, det är så mycket mer. Det är strategi och jag har en som ligger och växer inombords. Det skrämmer slag på mig samtidigt som jag vet att det är sunt förnuft i sin rätta form. Bara jag kan rädda mig själv, du kan ge en hjälpande hand men när det väl händer kanske jag redan hunnit utom synhåll. Det är tomt när man offrat allt och det enda man bär på är ett tomt skal, en leende fasad och ett hjärta som försvann någonstans på vägen.
