in the old days...
All I ever wanted was just to hang out, you and me, like in the old days.
Us against the world, protected by our shields.
All I ever wanted was for you to sacrifice some of your precious time, like we used to.
But back then it was necessary for your addiction, now you've found something that triggers you more.
So, if this is what we've come to, if this is all there is, are we really satisfied?
So, if this was our last night, our last few hours, is this really the best we can make out of them?
Isn't there a voice in your head, as well as in mine, that says that this is going downhill?
That this ain't right?
So, go now go, spend your time with your everyday-hang outs and I'll mind my own business
and never ask for the invitation that never comes.
Go now go, you've made your point, our time is not valuable anymore.....
.....and I don't even know if I care anymore.
Us against the world, protected by our shields.
All I ever wanted was for you to sacrifice some of your precious time, like we used to.
But back then it was necessary for your addiction, now you've found something that triggers you more.
So, if this is what we've come to, if this is all there is, are we really satisfied?
So, if this was our last night, our last few hours, is this really the best we can make out of them?
Isn't there a voice in your head, as well as in mine, that says that this is going downhill?
That this ain't right?
So, go now go, spend your time with your everyday-hang outs and I'll mind my own business
and never ask for the invitation that never comes.
Go now go, you've made your point, our time is not valuable anymore.....
.....and I don't even know if I care anymore.
hej bloggen
nu är jag irriterad så nu tänkte jag att det kunde vara en fin idé att avreagera sig här.
Jag blir så JÄVLA trött på oansvariga människor som därtill vill kalla sig vuxna!!
Jag vill kräkas på dem, över hela deras kroppar och ge dem ett kok stryk.
TA ER I KRAGEN FÖR TUSAN!
Jag är trött på att ordna upp för alla andra för att ingen har något som kan efterliknas
vid initiativförmåga och därtill bli behandlad som skit tillbaka. Sura miner, otrevliga
kommentarer och attityder som borde ha spolats senast i högstadiet.
Vissa människor ska inte bo i kollektiv, de ska bo ensamma i en jävla grotta och
slippa bemötas av någon normalt funtad människa.
Tack, det var allt.
Jag blir så JÄVLA trött på oansvariga människor som därtill vill kalla sig vuxna!!
Jag vill kräkas på dem, över hela deras kroppar och ge dem ett kok stryk.
TA ER I KRAGEN FÖR TUSAN!
Jag är trött på att ordna upp för alla andra för att ingen har något som kan efterliknas
vid initiativförmåga och därtill bli behandlad som skit tillbaka. Sura miner, otrevliga
kommentarer och attityder som borde ha spolats senast i högstadiet.
Vissa människor ska inte bo i kollektiv, de ska bo ensamma i en jävla grotta och
slippa bemötas av någon normalt funtad människa.
Tack, det var allt.
thoughts from a shattered mind...
The ability to catch and follow up on a dream of yours demands at least one major sacrifice.
It'll be, at least, one step in a whole new direction, at a new path, without the comfort and safety
of recognition. Steppin' outside the edges, breaking free from the captive bubble that has been hostin' you for such a period of time.
It's frightening, it's nerve-wracking, it's risky, it's crazy.
It's exciting, it's new, it's variety, it's freedom, it's...
...me?
It'll be, at least, one step in a whole new direction, at a new path, without the comfort and safety
of recognition. Steppin' outside the edges, breaking free from the captive bubble that has been hostin' you for such a period of time.
It's frightening, it's nerve-wracking, it's risky, it's crazy.
It's exciting, it's new, it's variety, it's freedom, it's...
...me?
Hawaii & Miami- en resumé =)
Okej, så illa är det inte men man känner sig ju aldrig direkt på hugget när man plötsligt ska börja jobba igen efter nästan 3 veckors semester :S. Resan var hur som helst helt fantastisk. Kan lätt hamna på listan över toppresor jag kommer göra i mitt liv. Resa med tre andra tjejer var toppen, tack Kristin, Amanda och June, I had a blast!
En resumé:
26 timmar tog det till Honolulu, då kom vi iofs fram ca 1h senare än vad som var tänkt från början. Två ombokningar och exakt noll bagage var vad som väntade oss på resan dit. MEN man överlever väldigt bra i Hawaii utan bagage. En hel vecka kan man klara sig om man är mig eller min vän June, haha.
Oahu med sitt waikiki beach var störtskönt men lite för mycket storstad för min typ av semester- en tur till norra kusten gjorde sitt för kropp och själ. Där fick jag träffa Oakley, världens tröttaste och bästa havssköldpadda! Jag fick utpekat platser där filmer/serier som Jurassic Park och Lost spelats in. Maffigt. Jag fick en bra utsikt över Pearl Harbour (som vi senare gjorde ett besök till) och utöver det bara NJÖT jag av omgivningarna i form av natur, djur och människor =). ÄLSKADE KATTEN SOM VILLE ATTACKERA NAKENHUNDEN!
Vi träffade två sköna surfare från San Diego, Joe och Billy, varav den sista nästan gick vilse på vårt hotell, haha ;P, åt sinnessjukt god middag på Cheesecake Factory, shoppade en del (tack gud för Victorias secret, jag älskar det!), drack några öl, några glas vin, någon drink, solade (fick ingen färg), badade som den lilla fisk jag är och älskade livet.
Efter några dagar bar det av till Kauai. Tror det blev något utav ett smultronställe för mig. Här hyrde vi bil och tog en roadtrip runt på ön. Stannade och badade vid nån blåsig strand, hittade den undangömda "Secret Beach" (Tack Lonely Planet), sov på olika hotell första två nätterna, åt sjukt god mat på Dukes, hittade till Poipu på södra kusten, fann en riktigt bra bror och vän i Domonique som äger världens bästa B&B (där vi bodde 2 sista nätterna, såklart), prövade att surfa och var en fena på det (sjukt kul, det ska jag fortsätta med!), tog en helikoptertur över ön och tappade hakan över hur vackert det var med alla vattenfall, grönska och hur magnifik Waimea Canyon är, hoppade fallskärm från 10 000 fot och fick en otrolig adrenalinrush (nästa gång blir det bungy-jump!), snorklade och häpnades över närvaron av en stor havssköldpadda som lugnt simmade förbi (som jag givetvis simmade efter helt exalterad :D), drack några öl, jammade med Dominque, spanade sköldpaddor från muren precis vid vattnet, tjuvbadade (mitt på blanka dagen) med Kristin och Domonique i Sheratons jacuzzi =) och var allmänt lycklig.
Där emellan hann jag äta en hel del god mat och skratta tills käkarna höll på att lossna från sitt fäste, älskade livet ännu mer =).
Sedan bar det av tillbaks till Honolulu för en natt och därefter väntade Miami.
Miami var fest, sola (fortfarande ingen färg), bada och lite shopping. Inte riktigt min grej, För mycket folk, för mycket storstad, för mycket stress...men sjukt kul! Här mötte vi upp: Morten, Lasse, Robin, Joachim, Thomas och Martin. Det festades för fullt, vi hamnade på en strippklubb, jag köpte mig en lapdance, bet strippan i rumpan, gav henne alla pengar jag hade löst (ajaj), betalade 10 dollar för en alkoholfri öl och kom tillbaks till hotellet strax före 7 på morgonen (lagomt mör) och någon dag senare drog Thomas och Martin hem- för att ersättas av Lovisa och Oskar. Det blev lite mer fest och en roadtrip ner till Key West. Där träffade jag världens skönaste grabbar, 3 med. students från Canada och USA och när de andra drog sig tillbaka till hotellet gick jag, Tristan, Keith och Vlad vidare från bar till bar. Hittade inte tillbaks till mitt hotell (noll lokalsinne, som vanligt), Tristan hade mobil med gps, tack för det, jag tog mig till hotellet, jag sov några timmar. Kom tillbaks till Miami, festade lite till, brände mig och fick äntligen lite färg näst sista dagen, träffade Tristan, Vlad och Keith, spelade barfota-fotboll, kastade frisbee (sjukt kass på det) och satt på deras veranda, lyssnade på Tristan när han sjöng och spelade gitarr, somnade nästan, blev körd tillbaks till hotellet, upptäckte att jag glömt mina svindyra nya solbrillor där, fick åka hem utan dem dagen därpå.
Kom till Oslo, bagaget kom också, blev glad, firade med att köpa Rom (det ska ju tydligen vara bra för mig har jag märkt enligt tidigare erfarenheter, haha), Baileys, snus och choklad (nej inget godis för mig- till mina sambos i Norge snarare).
Började jobba igen, fick 15 dollar i dricks, la dem direkt i spargrisen till nästa reskassa- Kauai, jag ska dit igen!
Såå, det var det, kanske kommer bildbevis nångång..om jag orkar ;P.
Puss på er alla hjärtan!
En resumé:
26 timmar tog det till Honolulu, då kom vi iofs fram ca 1h senare än vad som var tänkt från början. Två ombokningar och exakt noll bagage var vad som väntade oss på resan dit. MEN man överlever väldigt bra i Hawaii utan bagage. En hel vecka kan man klara sig om man är mig eller min vän June, haha.
Oahu med sitt waikiki beach var störtskönt men lite för mycket storstad för min typ av semester- en tur till norra kusten gjorde sitt för kropp och själ. Där fick jag träffa Oakley, världens tröttaste och bästa havssköldpadda! Jag fick utpekat platser där filmer/serier som Jurassic Park och Lost spelats in. Maffigt. Jag fick en bra utsikt över Pearl Harbour (som vi senare gjorde ett besök till) och utöver det bara NJÖT jag av omgivningarna i form av natur, djur och människor =). ÄLSKADE KATTEN SOM VILLE ATTACKERA NAKENHUNDEN!
Vi träffade två sköna surfare från San Diego, Joe och Billy, varav den sista nästan gick vilse på vårt hotell, haha ;P, åt sinnessjukt god middag på Cheesecake Factory, shoppade en del (tack gud för Victorias secret, jag älskar det!), drack några öl, några glas vin, någon drink, solade (fick ingen färg), badade som den lilla fisk jag är och älskade livet.
Efter några dagar bar det av till Kauai. Tror det blev något utav ett smultronställe för mig. Här hyrde vi bil och tog en roadtrip runt på ön. Stannade och badade vid nån blåsig strand, hittade den undangömda "Secret Beach" (Tack Lonely Planet), sov på olika hotell första två nätterna, åt sjukt god mat på Dukes, hittade till Poipu på södra kusten, fann en riktigt bra bror och vän i Domonique som äger världens bästa B&B (där vi bodde 2 sista nätterna, såklart), prövade att surfa och var en fena på det (sjukt kul, det ska jag fortsätta med!), tog en helikoptertur över ön och tappade hakan över hur vackert det var med alla vattenfall, grönska och hur magnifik Waimea Canyon är, hoppade fallskärm från 10 000 fot och fick en otrolig adrenalinrush (nästa gång blir det bungy-jump!), snorklade och häpnades över närvaron av en stor havssköldpadda som lugnt simmade förbi (som jag givetvis simmade efter helt exalterad :D), drack några öl, jammade med Dominque, spanade sköldpaddor från muren precis vid vattnet, tjuvbadade (mitt på blanka dagen) med Kristin och Domonique i Sheratons jacuzzi =) och var allmänt lycklig.
Där emellan hann jag äta en hel del god mat och skratta tills käkarna höll på att lossna från sitt fäste, älskade livet ännu mer =).
Sedan bar det av tillbaks till Honolulu för en natt och därefter väntade Miami.
Miami var fest, sola (fortfarande ingen färg), bada och lite shopping. Inte riktigt min grej, För mycket folk, för mycket storstad, för mycket stress...men sjukt kul! Här mötte vi upp: Morten, Lasse, Robin, Joachim, Thomas och Martin. Det festades för fullt, vi hamnade på en strippklubb, jag köpte mig en lapdance, bet strippan i rumpan, gav henne alla pengar jag hade löst (ajaj), betalade 10 dollar för en alkoholfri öl och kom tillbaks till hotellet strax före 7 på morgonen (lagomt mör) och någon dag senare drog Thomas och Martin hem- för att ersättas av Lovisa och Oskar. Det blev lite mer fest och en roadtrip ner till Key West. Där träffade jag världens skönaste grabbar, 3 med. students från Canada och USA och när de andra drog sig tillbaka till hotellet gick jag, Tristan, Keith och Vlad vidare från bar till bar. Hittade inte tillbaks till mitt hotell (noll lokalsinne, som vanligt), Tristan hade mobil med gps, tack för det, jag tog mig till hotellet, jag sov några timmar. Kom tillbaks till Miami, festade lite till, brände mig och fick äntligen lite färg näst sista dagen, träffade Tristan, Vlad och Keith, spelade barfota-fotboll, kastade frisbee (sjukt kass på det) och satt på deras veranda, lyssnade på Tristan när han sjöng och spelade gitarr, somnade nästan, blev körd tillbaks till hotellet, upptäckte att jag glömt mina svindyra nya solbrillor där, fick åka hem utan dem dagen därpå.
Kom till Oslo, bagaget kom också, blev glad, firade med att köpa Rom (det ska ju tydligen vara bra för mig har jag märkt enligt tidigare erfarenheter, haha), Baileys, snus och choklad (nej inget godis för mig- till mina sambos i Norge snarare).
Började jobba igen, fick 15 dollar i dricks, la dem direkt i spargrisen till nästa reskassa- Kauai, jag ska dit igen!
Såå, det var det, kanske kommer bildbevis nångång..om jag orkar ;P.
Puss på er alla hjärtan!
onyktert
Jag har kommit hem från krogen. Jag är full som en kastrull. Det förtjänar jag.
Jag har haft en mycket trevlig kväll med gamla klasskompisar...det gillas =).
I slutet av juli/ början av augusti blev det plötsligt planerat en thailandstur...jag gillert!
livet är gött och jag älskar min karl!
pöss
<3 Make Up Store <3
Tack MakeUpStore! Nu är jag människa igen och slutar aldrig förundras över hur jäkla bra era produkter faktiskt är! KÄRLEK! Nu kan jag ÄNTLIGEN vara snygg igen, haha (som om jag någonsin skulle ha varit det, bah! ;P)
Fattigare men snyggare...det kan jag leva med ;P.
Tänk att snart Februari också är slut. HELSJUKT. Hur fort får det gå egentligen? Snart är det bara 2 mån kvar till Hawaii och Miami. Det blir fint det, minsann! Och innan dess ska jag vara SMAL! Inte lite lönnfet a la "jag drar in magen och hoppas jag kan lura någon" utan SMAL med en mage som håller sig på samma våglängd som trosorna och inte hänger över mao ;P.
Imorgon är det 3 veckor sedan jag åt godis senast och jag har faktiskt redan gått ner i vikt...utan att knappt rört mig. Så fort den här jäkla snön försvinner ska det bli ändring på det, minsann (om den någonsin försvinner dvs :S).
Imorgon ska jag inhandla ett hopprep iaf, det blir en start iaf :D.
Annars då? Ptja, jag är helt besatt av det här fallet med den försvunne David Birgersson, helt uppslukad skulle jag vilja kalla det. Jag följer slaviskt allt som händer (eller för den delen inte händer), lägger fram teorier och funderar fram och tillbaka. KAN HAN INTE BARA DYKA UPP SÅ MAN SLIPPER VÄNDA UT-OCH-IN PÅ SIG SJÄLV?! Så himla konstigt alltihop...en människa kan ju inte bara slukas upp av jorden sådär hux flux, eller?
Jag följer OS seriöst för första gången i mitt liv, tror jag. T.o.m curlingen, haha! Då vet man att man är gammal ;P.
Jaja, det var väl typ det.
Idag har jag lunchat med Emma. Hon är bra hon! Topptjej!
Efter det tog jag en tur på stan med syster yster och Moonie. Hon växer så det knakar och overallen smiter åt, hehe. Jag vill vara med henne jämt, hon är helt klart min favoritperson! Världsbäst!
En sak som gör mig förbannad...eller ja, irriterad iaf, är den akuta bristen på just den typen av kavaj jag vill ha. Jag blir frustrerad på riktigt. Letat i över ett år nu men den finns inte i lager någonstans längre!
Skulle någon hitta en snygg "preppy navy blazer with white trim" hör av er! Jag måste ha en. GANT hade en riktigt snygg i tråkigt bra kvalité i våras som t.o.m var på REA när jag förälskade mig i den. Dock kostade den fortfarande 2200:- när den var på halva priset...och dem pengarna hade jag inte då. Jag har grämt mig över det sen dess och nu kan jag inte ens hitta den. Hur bitter får man bli, på en skala?!
Annars är jag sjujuäkla nöjd över vårens marina mode! Jippie! Äntligen något JAG tycker är snyggt och som faktiskt passar min kroppstyp. Jag är sjukt trött på alla oversize-tröjor som bara får mig att se ut som ett hus.
Hade bara fattats att modet skulle ta preppy/50tals-svängen a la Blair Waldorff så skulle mitt år vara räddat =).
Kommer hur som helst bli kul att resa till USA med massa brudar...slippa släpa runt på karlsloken i butikerna, mot hans vilja ;P.
Det här kommer bli ett bra år, ohja. Om bara den förbannade vintern kunde ta slut snart, så klart ;P.
Puss på er alla!!
Vänner
Det tär på mig och gör så förbannat ont att se så många av mina vänner och bekanta må förjävligt.
Att hjärtesorg kan göra så ont i en människa kommer nog aldrig helt kunna förstås.
Man vill bara krama om, göra allt bra igen, lova att allt löser sig...men man känner sig så hjälplös.
Som en jädra biroll i en kass B-rulle.
Ord kan räcka långt, lite lindring på brännande sveda, men i slutändan är det bara aktion som kan förändra den nuvarande situationen.
Dessutom är alla situationer komplexa och totalt olika. Det är lika svårt att "sätta sig in i" var och en av dem.
Man kan försöka förstå så långt man räcker men komplikationer är individuella såsom personerna inom dem.
Så vad gör man?
Och VARFÖR i helvete ska allt handla om pengar...JÄMT!? Jag är så trött på allt fokus kring kapitalism och materialism. Vem kan rädda sig själv, utan hjälp från andra, om man inte har en spänn på kontot?
Vad som spelar roll är egentligen helt absurt.
Jag vill rädda er allihop. Kasta ut en flytväst innan ni sjunker ner för djupt. Men man har bara två armar
och den personliga mottagningen inom en kan endast kanalisera en signal åt gången.
Såå, jag tänker starta där, en åt gången.
Får innerligt hoppas inte vattnet är för kallt och att ni orkar trampa på ett tag till.
Jag älskar er så mycket, allihop.
Puss!
Att hjärtesorg kan göra så ont i en människa kommer nog aldrig helt kunna förstås.
Man vill bara krama om, göra allt bra igen, lova att allt löser sig...men man känner sig så hjälplös.
Som en jädra biroll i en kass B-rulle.
Ord kan räcka långt, lite lindring på brännande sveda, men i slutändan är det bara aktion som kan förändra den nuvarande situationen.
Dessutom är alla situationer komplexa och totalt olika. Det är lika svårt att "sätta sig in i" var och en av dem.
Man kan försöka förstå så långt man räcker men komplikationer är individuella såsom personerna inom dem.
Så vad gör man?
Och VARFÖR i helvete ska allt handla om pengar...JÄMT!? Jag är så trött på allt fokus kring kapitalism och materialism. Vem kan rädda sig själv, utan hjälp från andra, om man inte har en spänn på kontot?
Vad som spelar roll är egentligen helt absurt.
Jag vill rädda er allihop. Kasta ut en flytväst innan ni sjunker ner för djupt. Men man har bara två armar
och den personliga mottagningen inom en kan endast kanalisera en signal åt gången.
Såå, jag tänker starta där, en åt gången.
Får innerligt hoppas inte vattnet är för kallt och att ni orkar trampa på ett tag till.
Jag älskar er så mycket, allihop.
Puss!
Hawaii!!
Japp, då var det bestämt. På torsdag ska biljetterna bokas. Jag, min kära vän Amanda och June drar till Hawaii!
På vägen tillbaks stannar vi en vecka i Miami, hänger med folk från jobbet och festar. Det blir två fina veckor, minsann!
OSLO-HONOLULU-MIAMI-OSLO =).
Tack, det var precis den moroten jag behövde...och nu väntar bara ett jäkla sparande och snålande, hehe.
Folkens, detta blir livat!
Puss
2009
När man ser tillbaka på det gamla året inser man verkligen i vilket rasande tempo tiden rör sig.
Även om vissa minnen känns avlägsna så känns de flesta som om det var igår, eller förra veckan, för den delen.
För ett år sedan satt jag bara och längtade efter att få ge mig ut på mitt livs resa. Jag hade pengar på kontot och jobbade heltid.
Nu ett år senare har jag typ noll spänn på kontot, får se mig i stjärnorna efter att ha råd att resa någonstans inom de närmaste månaderna (och då blir det verkligen inte till andra sidan jordklotet) och jag ska vara glad om jag får in
någorlunda antal timmar på timlistan.
Låter bittert men det är det faktiskt inte, tro mig.
Det är helt okej. Man är som den gemene människan- man har dåligt med pengar i januari- februari och på tok
för mycket utgifter ;P.
Och dessutom har jag ju även blivit moster till världens bästa Moonie (aka Elvira)! Det är ej att förglömma!!
Har varit ett märkligt år egentligen. Drömmar som uppfyllts och förluster som skurit djup i själen.
Men man överlever, det gör man alltid....och man lär sig. Man lär sig något av alla situationer och möten med andra människor. Man lär sig att livet är skört och väldigt kort- för vissa på tok för kort. Vissa hinner inte ens börja leva innan de rycks bort och saknas oss. Därför får man vara tacksam om den delen av ditt hjärta som finns oss den här personen får leva,andas och vara lycklig så länge det är möjligt. Det hjälper ju egentligen inte någon att gräva ner sig i sorg, ifrågasätta och bara se tillbaks på allt "man borde ha gjort". Det ändrar ingenting.
Det här året lärde jag mig mycket men framförallt- att vi alla ska ses snart igen. Det finns inget slut på någonting egentligen- bara en evighet- och vi kommer dit, allihop (i alla fall de som gjort sig förtjänt av det ;D).
Så, vad vill jag göra av det här året då?
Jag vill börja umgås med tjejerna igen. På riktigt. Herregud, vad jag saknar dem. Ni vet vilka ni är.
De senaste månaderna har rasat iväg med ilfart och jag har knappt hört av mig. Ber om ursäkt för det.
Livet i all dess former tog mig lite med storm, det är väl den enda rimliga ursäkten, faktiskt.
Jag vill bestämma mig för vad jag vill med mitt liv. Vilket håll jag ska gå.
Komma underfund med vad mitt kall är. Vad just jag var satt till världen att göra. För alla är vi ju här av en specifik orsak. Är vi inte det?
Jag vill resa. Ja, det vill jag faktiskt. Helst överallt. Inte till nåt chartermål kanske....men nästan överallt annars.
Jag vill se allt med Moonie förändras. Jag vill se henne växa, utveckla individualitet ännu mer än hon redan gjort, se henne bli en egen liten personlighet som krälar, kryper och till slut blir en liten uppåtgående människa på två ben.
Jag vill lära känna mig själv bättre, bli en bättre människa. Ha större självkänsla och förtroende för mig själv.
Jag kan och jag är bra- ingen ska kunna säga eller få mig att tro något annat!
Och givetvis vill jag ha ännu ett fantastiskt år med mina nära och kära, familj och vänner...men framförallt med
mitt livs kärlek. Niklas, jag älskar dig så mycket att hjärtat gör frivolter! =)
Glöm inte att älska, håll ingen kärlek stängd inne i hjärtat för varje stund kan vara den sista. Ha det med er, söta underbara ni.
2010 kommer bli ett hejdundrande bra år!
Puss & Kram!// Mandy
Även om vissa minnen känns avlägsna så känns de flesta som om det var igår, eller förra veckan, för den delen.
För ett år sedan satt jag bara och längtade efter att få ge mig ut på mitt livs resa. Jag hade pengar på kontot och jobbade heltid.
Nu ett år senare har jag typ noll spänn på kontot, får se mig i stjärnorna efter att ha råd att resa någonstans inom de närmaste månaderna (och då blir det verkligen inte till andra sidan jordklotet) och jag ska vara glad om jag får in
någorlunda antal timmar på timlistan.
Låter bittert men det är det faktiskt inte, tro mig.
Det är helt okej. Man är som den gemene människan- man har dåligt med pengar i januari- februari och på tok
för mycket utgifter ;P.
Och dessutom har jag ju även blivit moster till världens bästa Moonie (aka Elvira)! Det är ej att förglömma!!
Har varit ett märkligt år egentligen. Drömmar som uppfyllts och förluster som skurit djup i själen.
Men man överlever, det gör man alltid....och man lär sig. Man lär sig något av alla situationer och möten med andra människor. Man lär sig att livet är skört och väldigt kort- för vissa på tok för kort. Vissa hinner inte ens börja leva innan de rycks bort och saknas oss. Därför får man vara tacksam om den delen av ditt hjärta som finns oss den här personen får leva,andas och vara lycklig så länge det är möjligt. Det hjälper ju egentligen inte någon att gräva ner sig i sorg, ifrågasätta och bara se tillbaks på allt "man borde ha gjort". Det ändrar ingenting.
Det här året lärde jag mig mycket men framförallt- att vi alla ska ses snart igen. Det finns inget slut på någonting egentligen- bara en evighet- och vi kommer dit, allihop (i alla fall de som gjort sig förtjänt av det ;D).
Så, vad vill jag göra av det här året då?
Jag vill börja umgås med tjejerna igen. På riktigt. Herregud, vad jag saknar dem. Ni vet vilka ni är.
De senaste månaderna har rasat iväg med ilfart och jag har knappt hört av mig. Ber om ursäkt för det.
Livet i all dess former tog mig lite med storm, det är väl den enda rimliga ursäkten, faktiskt.
Jag vill bestämma mig för vad jag vill med mitt liv. Vilket håll jag ska gå.
Komma underfund med vad mitt kall är. Vad just jag var satt till världen att göra. För alla är vi ju här av en specifik orsak. Är vi inte det?
Jag vill resa. Ja, det vill jag faktiskt. Helst överallt. Inte till nåt chartermål kanske....men nästan överallt annars.
Jag vill se allt med Moonie förändras. Jag vill se henne växa, utveckla individualitet ännu mer än hon redan gjort, se henne bli en egen liten personlighet som krälar, kryper och till slut blir en liten uppåtgående människa på två ben.
Jag vill lära känna mig själv bättre, bli en bättre människa. Ha större självkänsla och förtroende för mig själv.
Jag kan och jag är bra- ingen ska kunna säga eller få mig att tro något annat!
Och givetvis vill jag ha ännu ett fantastiskt år med mina nära och kära, familj och vänner...men framförallt med
mitt livs kärlek. Niklas, jag älskar dig så mycket att hjärtat gör frivolter! =)
Glöm inte att älska, håll ingen kärlek stängd inne i hjärtat för varje stund kan vara den sista. Ha det med er, söta underbara ni.
2010 kommer bli ett hejdundrande bra år!
Puss & Kram!// Mandy
Tacktack hörru =)
Idag är jag tacksam för allt jag har och allt jag fortfarande inte har- som jag kan fortsätta drömma om.
Saker du säger
Ibland tappar man helt tron på sig själv. Man är nere på noll. Allt man boostat upp med hjälp av sig själv, och av andra, raseras i ett ögonblick. Två röda sekunder och man är inte ens på ruta ett längre. Snarare långt därifrån. Det är tyngdlagen, det är dragningskraft. Man faller fortare än man klättrar uppåt. Att klättra steg för steg kräver mer kraft än det gör att bara falla. För vi vet att det kräver ingenting kraftmässigt, det gör bara förjävla illa att slå i grunden och hopplöst att börja om från början. Ett steg i taget.
Varför bryr man sig så mycket om andras åsikter, andras tankar? Varför måste man tvångsmässigt överanalysera ord för ord? Hur kan ords olika följd resultera i helt olika betydelser?
Jag vet ju vad du menar, vad du vill ha sagt men när du väljer att lägga fram det på ett sätt som inte passar mig- så gräver jag ner mig. Sluter mig inne i mig själv och funderar tills tankarna äter upp mig. Tills nedåtturen i spiralen går för fort och jag bara vill kräkas...ord. Fast man kan inte bara lägga skulden på sig själv, för jag vet att du kunde ha sagt det på 100 andra vis som hade slagit mindre hårt. Du hade kunnat säga det på 100 andra vis där du inte försökte lägga över det på mig. Du kunde ha sagt det på 100 andra vis som hade gjort att jag inte satt här och skrev en meningslös text om hur insidan värker, hur hjärtat slår på halvfart och utan rytm och hur tankarna gör att huvudet känns som 100 ton.
Snart ska jag skaffa lim till själen, man kan inte balansera saker ovanpå varandra och vänta sig att det håller utan någon stadga. En vindpust senare sitter man i en enda röra och undrar vad fan som hände...
Varför bryr man sig så mycket om andras åsikter, andras tankar? Varför måste man tvångsmässigt överanalysera ord för ord? Hur kan ords olika följd resultera i helt olika betydelser?
Jag vet ju vad du menar, vad du vill ha sagt men när du väljer att lägga fram det på ett sätt som inte passar mig- så gräver jag ner mig. Sluter mig inne i mig själv och funderar tills tankarna äter upp mig. Tills nedåtturen i spiralen går för fort och jag bara vill kräkas...ord. Fast man kan inte bara lägga skulden på sig själv, för jag vet att du kunde ha sagt det på 100 andra vis som hade slagit mindre hårt. Du hade kunnat säga det på 100 andra vis där du inte försökte lägga över det på mig. Du kunde ha sagt det på 100 andra vis som hade gjort att jag inte satt här och skrev en meningslös text om hur insidan värker, hur hjärtat slår på halvfart och utan rytm och hur tankarna gör att huvudet känns som 100 ton.
Snart ska jag skaffa lim till själen, man kan inte balansera saker ovanpå varandra och vänta sig att det håller utan någon stadga. En vindpust senare sitter man i en enda röra och undrar vad fan som hände...
Tankar...
Egentligen är det bedrövligt att man inte kan dyka in helt i sig själv och rätta till det där som krånglar. Smörja gångjärnen, som gnisslar, med den välbehövliga oljan. För kärlek är för själen som oljan är för gångjärnen.
Ingen tvekan om det. Det absurda i det hela är att man kan sätta fingret exakt på vad som är fel och kanske till och med vad som behöver göras men man vet inte riktigt hur man skall gå tillväga. Var kliver man in i den evigt kretsande cirkeln och var bryter man den? Ibland står man där, redo att hoppa in men så gör sig tveksamheten och rädslan påmind och man skjuter upp det. Absurt att man kan vara så rädd för förändring när man innerst inne vet att den gör gott. Med en läkt själ kanske man inte är samma person man var innan. Man kanske ändrar sina prioriteringar till något som passar en själv bättre men sämre för andra. Alla kanske inte gillar den nya, färgglada tröjan man just satt på sig men i slutändan är det ju bara en själv och tröjan kvar, det är det enda som är säkert.
Rädslan ligger starkast i att man är rädd för att förändra sig eftersom man tror att människan närmast dig kanske inte kan älska resultatet. Å andra sidan vet man att kärleken till sig själv är starkast och att det är den man ska investera mest i men om det egna värdet är noll känns plötsligt förändringen som men omöjlig uppgift.
Det är bara en fråga om det gamla uttrycket "äta eller ätas" eller Darwins teori om att "endast den starkaste överlever". Skulle man se det som en ren fysisk kamp är jag inte ens i närheten av David och Goliat, snarare totalt dödsdömd. Man kan inte bara lyfta lite skrot, springa en runda eller göra hundra sit-ups, det är så mycket mer. Det är strategi och jag har en som ligger och växer inombords. Det skrämmer slag på mig samtidigt som jag vet att det är sunt förnuft i sin rätta form. Bara jag kan rädda mig själv, du kan ge en hjälpande hand men när det väl händer kanske jag redan hunnit utom synhåll. Det är tomt när man offrat allt och det enda man bär på är ett tomt skal, en leende fasad och ett hjärta som försvann någonstans på vägen.
what a wonderful world...
idag föll himlen ner och allt jag kände mig hemma i raserades totalt....
äntligen morgon...
Bara en halvtimme kvar nu...sen får jag gå hem och lägga mig. Slitig natt.
Letade rullstolar i 2h, fann 38 stycken. Tycker jag är en prestation om något ;P.
Trött som tusan dock. Har verkligen gått på sparlåga.
Hem imorgon. ÄNTLIGEN. ska packa om några timmar, tänkte jag.
Efter en god morgon/dags-sömn.
Godnatt och godmorgon alla underbara!
Puss!
Längtan efter något annat...
Jag längtar efter att vara ledig. Riktigt länge. Resa långt bort och få uppleva något annat, riktigt nära och under en period så man hinner smälta och leva sig in platsens atmosfär, dess kultur och människors livsöden.
Samtidigt längtar jag efter att få vara hemma. Umgås med nära och kära. Slippa gå miste om allt.
För det känns så. Det gör det. Man hänger inte med i sina vänners liv för fem öre. På bara en vecka ska man försöka hinna ikapp vad man förlorade den senaste månaden eller månaderna, i värsta fall.
Man hamnar alltid lite utanför den stora massan då.
Och det blir ju samma sak här. Även om jag är här mestadelen av tiden så missar jag ju såklart massor när jag är hemma, oavsett om det är en vecka eller två. Känns som man aldrig kan komma någon riktigt nära på det sättet.
Det känns hårt och får mig att ifrågasätta hur mycket de där extra pengarna och flexibiliteten egentligen är värt?
Det finns nog de som har det värre, om man tänker efter. I alla fall som sitter i samma situation men helt saknar någon.
Jag har Niklas och jag har allt i honom. Han är min bästa vän, min stora kärlek och min trygghet i vardagsvärlden.
Det är ovärderligt, det är det. Ändå saknar jag att bara umgås med tjejer, fika och prata om saker som kan te sig irrelevant i andras öron men just då är en hel värld. Att få känna att jag är någon, inuti cirkeln, och inte bara en åskådare som tar ett steg fram och två steg bak. För det kommer jag alltid göra om jag fortsätter leva som jag gör.
Det kan inte te sig annorlunda, faktiskt inte.
Men jag är glad att jag har de vänner jag har där hemma och här. Världens mest fantastiska vänner, som tar sin tid, som öppnar sina hjärtan och får mig att känna mig betydelsefull och viktig i deras närvaro. Som alltid finns där och gör mitt liv så mycket bättre. Jag är er evigt tacksam, tro inget annat. Ni gör världen så mycket bättre!
Idag skänker jag en tanke till mina fantastiska vänner, några speciellt, ....jag längtar verkligen efter er:
(utan inbördes ordning =))
Emma, Anna, Love, Amanda, Johanna F, Johanna P, Sandra.....för att nämna några...
Nu ska jag spendera 6h 30m av mitt liv på en härlig nattvakt. Man blir nöjd.
På fredagmorgon bär det av till Sverige! Jag har nog aldrig längtat så mycket.
Puss alla underbara!
Samtidigt längtar jag efter att få vara hemma. Umgås med nära och kära. Slippa gå miste om allt.
För det känns så. Det gör det. Man hänger inte med i sina vänners liv för fem öre. På bara en vecka ska man försöka hinna ikapp vad man förlorade den senaste månaden eller månaderna, i värsta fall.
Man hamnar alltid lite utanför den stora massan då.
Och det blir ju samma sak här. Även om jag är här mestadelen av tiden så missar jag ju såklart massor när jag är hemma, oavsett om det är en vecka eller två. Känns som man aldrig kan komma någon riktigt nära på det sättet.
Det känns hårt och får mig att ifrågasätta hur mycket de där extra pengarna och flexibiliteten egentligen är värt?
Det finns nog de som har det värre, om man tänker efter. I alla fall som sitter i samma situation men helt saknar någon.
Jag har Niklas och jag har allt i honom. Han är min bästa vän, min stora kärlek och min trygghet i vardagsvärlden.
Det är ovärderligt, det är det. Ändå saknar jag att bara umgås med tjejer, fika och prata om saker som kan te sig irrelevant i andras öron men just då är en hel värld. Att få känna att jag är någon, inuti cirkeln, och inte bara en åskådare som tar ett steg fram och två steg bak. För det kommer jag alltid göra om jag fortsätter leva som jag gör.
Det kan inte te sig annorlunda, faktiskt inte.
Men jag är glad att jag har de vänner jag har där hemma och här. Världens mest fantastiska vänner, som tar sin tid, som öppnar sina hjärtan och får mig att känna mig betydelsefull och viktig i deras närvaro. Som alltid finns där och gör mitt liv så mycket bättre. Jag är er evigt tacksam, tro inget annat. Ni gör världen så mycket bättre!
Idag skänker jag en tanke till mina fantastiska vänner, några speciellt, ....jag längtar verkligen efter er:
(utan inbördes ordning =))
Emma, Anna, Love, Amanda, Johanna F, Johanna P, Sandra.....för att nämna några...
Nu ska jag spendera 6h 30m av mitt liv på en härlig nattvakt. Man blir nöjd.
På fredagmorgon bär det av till Sverige! Jag har nog aldrig längtat så mycket.
Puss alla underbara!
